Randonnée, 16 februari

I dag skulle vi göra något som 3/4 av familjen aldrig gjort tidigare, vi skulle prova på Randonnée eller Ski Alpenisme som det också kallas och Andreas kollega hade lovat att följa med som gudie. Vem av oss som redan gjort detta? Andreas så klart!

Radonnée är enkelt förklarat en blandning mellan att gå på tur och att åka slalom, http://en.wikipedia.org/wiki/Ski_touring . Utrustningen påminner till viss del om slalomutrustningen men skidorna är lite mindre styva, pjäxorna inställbara för "walking, bindningen flexibel mellan fast och lös och när man går uppför klistrar man fast stighudar på skidans undersida. Offpist får en helt annan betydelse!

Efter att återigen börjat dagen med en "stadig" frukost och packat ryggsäcken med dagens macklunch var det återigen dags att hoppa på bussen.

Väl framme vid slalombacken skulle skidorna förberedas, stighudarna skulle klistras på.När detta var klart var det dags att bege sig uppför och denna gång för egen maskin.

Vi gick uppför en dalgång och målet var en topp strax bakom liftsystemet. Sista etappen var så brant att att Emil blev tvungen att sätta på skarjärn på sina bindningar.

Jag, Erik och Andreas kollega kom upp till toppen först. Det var riktigt blåsigt! Och faktiskt ganska kallt. Andreas kollega åkt ned för att hålla Andreas och Emil sällskap den sista biten, på film nummer två är de de tre som jobbar sig uppför branten. Efter en liten lunchpaus var det så dags att bege sig hemåt... samma väg.

Jag är inget fan av svarta backar i normala fall och frågan är om inte denna brant skulle klassa som en bäcksvart pist, om någon skulle få för sig att betygsätta denna. Öm i benen sedan gårdagen och med skidor som är en aningens mindre pålitbara än ett par slalomskidor påbörjade vi då färden utför. Hugaligen sa sävarpigen (ett uttryck som min farmor använde när nöden så krävde).

Väl nere med alla ben obrutna trots en riktig praktvurpa från min sida kände Erik att han inte riktigt fått nog, därför valde han och Andreas att bege sig på ytterligare en tur medan vi övriga gled ned mot hotellet. Missförstå mig inte nu, det var en helt fantastisk upplevelse, frågan är om jag någonsin mer kommer att vilja åka slalom. Detta gav mersmak. Vore det inte för min ömmande smalben hade jag gärna hängt med på ytterligare en tur. På tal om ömmande smalben, det fanns bevis, jag hade blåmärken....

När familjen åter var samlade och utrustningen återlämnad var det dags för middag. Denna åt vi på ett brasserie, Laurent 1er. Där åt vi några olika rätter från trakten, bland annat något som kallades för Truffade, potatisskivor som man först stekt och sedan blandat med ost och stoppat in i ugnen tills dess att osten smält. Detta åt man sedan tillsammans med kallskuret.

Mätta trötta och mycket belåtna stupade vi i säng strax efter 21, allt för att samla krafter inför morgondagens tur på snöskor, och semelbakning....