Jag trollar med mina knän när...

saker och ting inte riktigt går som planerat.

Diskmaskinen vann kampen, det blev mer än kristallglasen som blev handdiskade och självklart förstördes min franska manikyr. Klockan 16 skulle jag nämligen åka med Emil till Porte de la Chapelle där det skulle bowlas med klasskamraterna.

Redan på väg nedför trappen, i lite senaste laget, frågade jag Emil, var det la Chapelle vi skulle till? Det fanns ingen tid att springa upp och kontroller det hela utan jag tänkte, det löser sig.

Ned till Metron på Ternes och sedan vidare till Pigalle och byte till linje 12. Väl framme vid Porte de la Chapelle insåg jag snabbt att det här är fel... där fanns ingen bowling... Slängde ett getöga på närmaste tunnelbanekarta och såg direkt, Porte de Champerret. Det var som en blixt från en klarblå himmel, det är ju dit vi ska. Ungefär som att hoppa av i Mörby och tro att man är i Hjorthagen... Den enda mobil som vi hade med oss var Emils och den var nästan strömlös... dessutom hade vi inget nummer att ringa till för att tala om att vi kommer, vi ska bara åka rätt.

Resan mot Porte de Champerret tog så klart lika lång tid som resan dit gjort och klockan tickade och vi sprang mellan de två tunnelbanebytena och kom med andan i halsen upp på Porte de Champerret. Vart är bowlinghallen????? Vid det här laget har Emil så att säga lackat ur på sin mor, av förklarliga skäl får jag nog ändå tillägga, och det krävs en del övertalning från min sida för att få honom att åtminstone gå med på att försöka hitta till lokalen. Bara för att vi är 30 minuter sena måste det ju inte betyda att allt är för sent... tyckte jag. Emil höll inte med!

Efter ett tag började ändå Emil att känna igen sig, vi går förbi här när vi ska till gympan, sa han. Till gympan????... vi är alltså i närheten av där vi bor. Promenadavstånd... grrr. Vad har jag gjort på tunnelbanan i över en timme??

Slutet gott allting gott. Emils klasskamrater hade inte hunnit börja spela bowling, faktiskt så blev det deras tur bara några minuter efter det att vi kommit dit. Det var i grevens tid med andra ord. Puh! Tur för mig!

Vid det här laget var jag helt slut, jag tog tunnelbanan hem till Andreas och Erik som väntade på att få ge sig ut på en löprunda med mig... det blev 36 minuter, påföljande middagslagning och hämtning av Emil.

Semlorna bakar jag i morgon!

God Natt!