Tredje förkylningen för i år... börjar bli lite less på detta. Har faktiskt bara två vettiga förklaringar i nuläget.
1. Det beror på den hemska luften i Paris och allt damm som samlas i vår lägenhet på grund av trafiken utanför.
2. Småbarnsbaciller. På Svenska Skolan i Paris finns det barn i alla åldrar och jag kommer väl ihåg första dagisåren. Jag var förkyld hela tiden. Jag är alltså överkänslig mot barn, men jag älskar dem. På vår semester träffade vi två franska småbarn.. och Emil blev sjuk redan på hotellet. Nej nej jag skyller inte på ett stackars oskyldigt och försvarslöst litet barn :) Säger endast att det kan vara en möjlig förklaring.
Dagens planer har alltså gått i stöpen. Förutom att jag brukar jobba lite längre på måndagar så passar jag också på att planera veckans matsedel samt inköpslistan. Det har jag även gjort idag men någon veckohandling blir det inte tal om. Andreas får kila iväg och handla till middagen. Resten tar jag i morgon när jag är frisk... positivt tänkande!
Mellan mina febertoppar har jag också pratat med min pappa som undrade vart jag hittat sekreteraren som skriver på min blogg :) Kanske låter det konstigt, men det liksom rinner ur mig och varje blogginlägg blir antingen längre än jag tänkt mig eller ett mer än jag planerat från början.
Försöker hitta enkla och inte så påfrestande saker att roa mig med.. att titta på TV är inte ett alternativ. Allt är ju dubbat till franska. Redan i helgen läste jag några artiklar om ett bloggbråk som tydligen rasar i Sverige. De inblandade var från början Linda Skugge och Ebba von Sydow, http://www.aftonbladet.se/wendela/article4479038.ab och sedan har en rad andra "kända" bloggare givit sin in i debatten. Och nu även jag alltså :)
Under ett par år har jag av och till funderat på varför det är så att man måste säga att man har så mycket att göra. Gud, jag har så mycket på jobbet nu, jag känner mig så stressad osv. En kognitiv beteendevetare sa till mig en gång, allt du upprepar för dig själv blir till slut sant och mycket större än vad det var från början. Och så är det nog, om man går omkring och berättar till höger och vänster att man har så mycket att göra har man tillslut övertalat sig själv att man faktiskt har för mycket att göra. Det är då man blir stressad. Det är nästan så att man tror att det är en tävling, öppet spår, alla kan delta, men bara en kan vinna. Det är mest synd om mig!
Ett inlägg i debatten som jag läste avslutades med temat, alla lever i sin egen verklighet och det går faktiskt inte att jämföra vem som har det jobbigast. Min fråga är, ska man ens jämföra? Nej. Bara för att Andreas åkte till Stockholm för att plugga ett år när Emil var två veckor och Erik 14 månader innebär inte att jag på något sätt skulle vara bättre än någon annan. Att jag dessutom under detta året genomdrev en flytt inom Karlsborg som jag i mångt och mycket genomförde själv gör inte heller mig till någon superkvinna.
Hela det här bloggkriget (visste inte ens att det fanns ett sådant ord) handlar om jämställdhet, stress och prestationsångest och att kunna sätta gränser och hitta en balans i livet. Ska jag tro Linda Skugge så är jag tydligen en mycket ojämställd kvinna eftersom jag gillar att laga mat och att baka... och när jag bjuder på hemlagat så är det korkat, köp färdiglagat i stället. Kvinnor som gillar att laga mat och baka gör det för att det är ett arv från sin mamma eller mormor/farmor. Men om man ärvt bakintresset av sin pappa... hur blir det då?
Det finns säkert många förhållanden som är ojämställda på ett eller annat sätt. Jag vet i alla fall att mina föräldrar liksom Andreas föräldrar delar på det mesta i hushållet. Hemma hos mig och Andreas är det Andreas som städar, 7 av 10 gånger och tvättar och bäddar rent i sängen. Jag brukar putsa fönstren, skåpluckor, dörrkarmar och annan sällanstädning...
När det kommer till bilen så är det allt som oftast Andreas som både kör den och tvättar den. Det beror inte på att jag inte vill utan det är mina hjärnspöken som hindrar mig, förr älskade jag att köra bil. För ett par år sedan, då jag lät saker och ting flytta in i min skalle, det är faktiskt ett val man kan göra, köpte vi en bil efter att ha varit utan under ett par år. I samma veva som jag återigen skulle lära mig Stockholmstrafiken kände jag mig mentalt slutkörd och min koncentrationsförmåga när det kom till bilkörning kändes allt annat än tillfredsställande. Jag blev rädd för att köra bil. Det ska jag ta tag i när vi kommer hem till Sverige, efter ett år i Paris är jag botad, hoppas jag.
Vad jag gör hemma? Ja det kan man undra.. förutom att vara ljuv och vacker (ha ha) är det jag som sköter familjens ekonomi, planerar, inhandlar och tillagar veckans förnödenheter och håller koll på släktens födelsedagar, bland annat... Just det där om födelsedagar är ett riktigt NONO i debatten om jämställdhet. Självklart startar jag en och annan diskmaskin, tvättmaskin och vet också hur dammsugaren fungerar :) Vi delar på hemmatjänstgöringen, den som har mest tid för tillfället drar det tyngsta lasset och sedan har vi ju också två söner att nyttja. Förresten, Erik gillar att virka, det har jag aldrig gjort, inte heller Andreas, hur förklarar man detta?
Oavsett vad alla förståsigpåare skriver så anser jag att jag lever ett jämställt liv och ett lyckligt liv. Jag gör allt som oftast det jag vill, och visst i bland kan det bli lite förmycket. Jag gillar att baka och laga mat men har inga skrupler när det gäller att skicka med sönerna färdiga plättar till skolutflykten om inte tid finns att steka hemgjorda. Det handlar om att hitta en balans i livet, att fylla det med meningsfulla saker. Jag bakar hellre än att glo på dubbad fransk TV. Och bjuder gärna hem vänner på middag, för jag ÄLSKAR att duka fint och att laga god mat. Det handlar också om att våga säga NEJ! Man behöver inte ställa upp på att skjutsa sina barn runt halva stan varje kväll för att det är en fritidsaktivitet här eller där. Visst prioriterar jag mina barn, men om jag inte prioriterar mig själv, då kommer jag inte att orka allt det andra också.
Det handlar inte om att tävla mot varandra, om vem som har det jobbigast. Nästa gång jag säger, fy vad mycket jag har på jobbet just nu, lova mig att ställa motfrågan. Hur menar du då? I stället för att direkt kontra med, ja du ska veta hur kaotiskt det är på mitt jobb..
Feberkramar från lilla mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar