Jag har ju skrivit om vår friidrottsklubb här i Paris tidigare och kanske blir detta sista gången eftersom vi bara kommer att hinna med ett pass till. På fredag får vi dansa runt midsommarstången i stället.
När vi flyttade till Paris bestämde vi oss för att försöka leva vårt vanliga liv, fast i Paris och med de ytterligare möjligheter till upplevelser som Paris skulle erbjuda. Ett av de första målen vi satte upp var därför att hitta en friidrottsklubb till killarna. Både för att de skulle ha något att göra men också för att få träffa lite franska barn/ungdomar och kanske lära sig ett eller annat ord. Höga knän tillexempel, blev ett av dem.
Vi fick tips om en bra klubb av en av familjerna som har sina barn på Svenska skolan i Paris. På onsdagar och fredagar har killarna haft friidrottsträning med en fransk (så klart) klubb som heter CS TERNES Paris Ouest. Från början fanns jag och/eller Andreas alltid med för att översätta eftersom tränarna pratar franska och mycket lite engelska. Ni kan ju gissa hur bra det gick när jag var där själv.... Allt vad tiden led så tyckte vi att det var dags för killarna att klara sig själva. Det var då som vi började att springa tillsammans medan sönerna friidrottade.
De har haft två olika tränare, på onsdagar har de haft Jose som haft fysträning och på fredagar Osian som kört teknik. Fredagspassen har varit lite längre än onsdagspassen. Träningen har verkligen varit toppen och de har haft många roliga och intressanta övningar.
Precis som hemma har deltagandet varit si så där.. i dag var det bara Erik och Emil på plats. De som ställer upp att träna våra ungdomar, oavsett sport, gör det allt som oftast på idell basis och ibland måste det ju kännas tröstlöst... Kanske har man som tränare stressat som en blådåre från jobbet för att hinna, tackat nej till en fika hos någon vän eller något annat OCH så kommer det två. Då måste man verkligen ha ett genuint engagemang och intresse i den sport man håller på med, hur hittar man annars motivationen att fortsätta.
Det är inte alltid Erik och Emil tycker att det är så jättekul att gå på träning, ofta finns det något annat som de heller skulle göra om de själva fick välja. Jag och Andreas har åsikten att om man anmält sig till en aktivitet, så har man. Då får vi lägga in vårt veto...
I dag var en sådan dag, med 27,7 grader i skuggan och lite separationsångest var vare sig Erik eller Emil särskilt sugna på att spendera skolavslutningskvällen med att träna.
Tur var väl att jag la in mitt veto, annars hade ju Jose stått där ensam... Och jag vet att han åker raka vägen från jobbet för att hinna, ibland byter han till och med om på jobbet för att kunna starta direkt när han kommer. På senare tid har deltagandet varit ganska magert, förra veckan var killarna på skolresa så hur många som var där då det vet vi inte. MEN i dag bytte han inte om förräns vi kom.
Där bakom mig, ovanpå ringleden runt Paris, finns Centre Sportif Paul Faber där CS Ternes håller till och därmed familjen Odung.
Nu ser vi fram emot att få komma hem och börja träna med Fredrikshof igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar