När livet inte räcker till

Sedan stegräknings tävlingen börjat har jag gått lite mer än vanligt. När jag går, löser jag problem, filosoferar över livet, planerar och strukturerar min vardag och rensar hjärnan i största allmänhet.

De senaste veckorna har det varit en hel del skriverier i svenska media angående livets sista timmar. Tänker med andra ord på läkaren som suttit annhållen för barnamord och allt som skrivits med avseende på detta. Något som fått mig att fundera...

På många "lära känna dig själv kurser" är det populärt, har jag läst och hört, att låta kursdeltagarna skriva sin egen dödsannons. Kan låta morbid. Jag tror att det är nyttig "övning". Ofta skiljer det sig mellan hur män och kvinnor vanligtvis utformar sina dödsannonser. Männen dör ofta i en hög ålder bla bla bla medan kvinnor ofta dör NU och lämnar make och barn efter sig. Varför är det så? Kanske inte så konstigt, för mig är det värsta som skulle kunna hända just nu att dö, att inte få se Erik och Emil växa upp, ta studenten, gifta sig, bli föräldrar. Att inte få vara en del av deras liv och finnas där till stöd. Huvvaligen (som min farmor skulle sagt).

Om jag skulle skriva en dödsannons i dag skulle jag skriva att jag somnat in under eftermiddagsvilan, stilla, i det egna hemmet, vid en ålder av 100+, efter en dag fylld av aktiviteter med min familj och mina vänner. Det skulle också stå att jag levt ett lång och yrkesverksamt liv där det alltid funnits plats för familj, vänner och äventyr.

Men om det inte skulle vara så, att livet faktiskt inte räcker hela vägen ut, utan att något skulle hända, en svår sjukdom eller en olycka. Hemska tanke! Då skulle jag, när allt hopp är utom tvivel, önska att jag har en läkare som hjälper både mig och min familj de där sista timmarna i mitt liv.

Om det kan hjälpa mig, när respiratorn är avstängd, att få avsluta mitt liv, på ett värdigt och inte så ångestfyllt sätt. Då tar jag gärna en extra stark injektion, gärna så stark att det inte finns någon som helst tvivel på att den kommer att verka.

Jag vill bli ihågkommen som den levande person jag var! Tror jag, för som med allt annat, kan man aldrig riktigt veta förräns man ställs inför situationen i fråga.

För att lätta upp det hela en smula så här på fredagsmorgonen, vilken förälder har inte sagt "när jag får barn ska jag ALDRIG låta Tv:n fungera som barnvakt"?

Carpe diem!